Nere

Känner mig ledsen idag.

4 veckor och 1,5 dagar kvar på jobbet nu. Har lämnat över mina uppgifter till en konsult, som gör ett jättebra jobb! Fick reda på den permanenta lösningen efter konsulten, det skall vara en tidigare IT chef ifrån andra delar i företaget. Politisk orsak till varför han kommer till oss. Känns sådär faktiskt. Har jag otur positionerar han sig rejält och så har jag en annan roll när jag kommer tillbaka.

Många tankar som snurrar nu, känns tråkigt när jag bara vill vara glad för det fantastiska jag har framför mig. Men jag gillar inte tanken att världens bästa jobb (mitt), med världens bästa lön (min), inte är kvar om 9mån-1 år. Nu ritar jag upp worst case, och sitter redan i föräldra fällan. Det går nog inte, hur mycket man än vill, att ha små barn och göra karriär.

Det "dumma" för mig är att även min fina Daniel gör karriär. Han har också världens bästa jobb, sitt drömjobb. jag är jävligt stolt över Daniel!!! Jag tror att någon av oss måste göra avkall. Eller båda? Hur kul är det?

Var det bättre på 50-talet. mannen jobbade, kvinnan var hemma. Det bara var så, inget att ifrågasätta. Eller så var det skit för båda för mannen träffade inte sina barn och kvinnan var understimulerad hemma.

Sedan VET jag att jobbet kommer att få en helt annan prioritering om 7 veckor. Men jobbet kommer även att vara en möjlighet för mig att utvecklas, att vara Maria och inte bara mamma...